Det heliga offret

Anna Lindkvist Adolfsson intervjuad av Anders Burman

Anders Burman: Du får gärna inleda med att säga något om din personliga bakgrund och varför du överhuvudtaget blev konstnär.

Anna Lindkvist Adolfsson: Jag är uppvuxen i Hälsingland med rätt gamla föräldrar och släktingar med rötter i dels den äldre allmogekulturen och dels frikyrkorörelsen. Ursprunget bakåt är idel bönder, inte en konstnär så långt ögat kan nå. Arbeta var det finaste man kunde göra, det spelade inte så stor roll med vad, bara man inte var lat. Av mina fastrar lärde jag mig tidigt att sticka, virka och sy. Det var kunskaper man måste ha som en liten flicka, tyckte de. Min pappa hade sågverk och gjorde timmerhus, men han hade också en stor järnverkstad där han arbetade med uppfinningar. Så textil, trä och järn har alltid funnits med som något helt självklart för mig, och jag känner mig fortfarande trygg av bara doften av trä och oljigt järn. Att bli konstnär fanns inte i min föreställningsvärld, men jag byggde, konstruerade, sydde och stickade mig igenom min barndom som för övrigt var mycket ensam då mina föräldrar alltid arbetade. Som ensambarn skapade jag då mina egna världar. När jag på högstadiet för första gången fick höra att jag var bra på bild var det något som släppte. Det här är nog mitt språk, tänkte jag. När jag sedan under min gymnasietid hade praktik hos en skulptör förstod jag vad jag var tvungen att bli och så blev det också.

AB: Sedan gick du på Kungl. Konsthögskolan, Mejan, 1991–1996. Kan du berätta lite om den tiden?

ALA: Det var en mycket märklig tid. Min uppväxt i frikyrkan hade format mig till att alltid sätta andra före mig själv, vilket gjorde att jag blev rätt trampad på i den nya miljön där helt andra lagar gällde. Jag var nyss fyllda 21 när jag började och fick en egen ateljé och två professorer som jag såg väldigt lite av. Där satt jag för mig själv och skulle skapa konst. Jag kände mig ensam så jag gick alla kurser som bara gick att gå, i trä, glas, gjutning, konsthistoria olika projektutställningar, stenhuggeri med mera, med mera. Det var i årskurs tre när jag var utbytesstudent på Island som det släppte. Jag började hitta en drivkraft i min ilska och inspirerades samtidigt av den karga miljön. Att bo i studentkorridor med konststudenter från hela Europa och bara andas och göra konst var toppen för mig. Sedan när jag var tillbaka i Stockholm var Dan Wolgers inne i min ateljé en gång och såg strängt på mig och sa att jag måste använda mig av mitt ursprung för att det är något unikt i konstvärlden. Det var ett kort men högst betydelsefullt möte för mig.

AB: Var har du för relation till konstvärlden idag?

ALA: Konstvärlden är sällan en varm och vänlig miljö, tyvärr. De flesta håller på sitt och det är rätt ovanligt att man arbetar tillsammans. Samlingsutställningar i all ära, men oftast är det först när utställningen öppnar som man får veta vad de andra har gjort. Under senare år har jag sökt mig till konstnärer som vill arbeta på ett mer öppet och generöst sätt, vilket inte är så lätt att göra eftersom det innebär att man blottar sig. Men för min egen del är det värt det. Jag är ingen ensamvarg utan uppskattar att ha kollegor att dela mina tankar och erfarenheter med. Det är nog så att jag sakta men säkert har börjat ta mig in i en del av konstvärlden.

AB: Är det några konstnärskap – historiska eller samtida – som intresserar dig särskilt?

ALA: I tjugoårsålder hade jag Richard Serra som min husgud och inspirerades då också av andra amerikanska konstnärer som arbetade minimalistiskt och med land art. Något senare upptäckte jag Kiki Smith. Idag går jag igång mest på historiska konstnärskap, inte minst från romantiken, och bilder och skulpturer med starka uttryck och berättelser. Det finns en skulptur på Glyptoteket i Köpenhamn, Stephan Sindings Släktens äldsta, som jag behöver se med jämna mellanrum. Det är en träskulptur av en mycket gammal kvinna. En gång när den var bortflyttad för renovering tjatade jag till och med in mig i ett låst rum bara för att få se den. Jag är själv lite förundrad över mitt intresse för den äldre figurativa konsten då den ligger rätt långt ifrån mina egna grejer, men det är uttrycken i dem som fullständigt kan gripa tag i mig.

AB: Men visst är även många av dina egna verk tydligt figurativa, till exempel de fantastiska skulpturerna med mänskliga händer. Och en träskulptur av en gammal kvinna skulle du nästan själv kunnat ha gjort, eller hur? Men kan du säga något mer om varför du grips så starkt av Sindings skulptur? Vad är det du känner inför ett verk som det? Och kan du relatera den känslan till din egen konst?

ALA: Det är något med henne som är så otroligt ärligt i sitt enkla uttryck. Hon förmedlar ett sådant lugn och man får en känsla av att hon besitter en enorm vishet. Jag tror hon påminner mig om de visa äldre tanter som jag mött i mitt liv och som på olika sätt lämnat spår i mig. Det är dessa kvinnor som jag gestaltar i mina verk Herrens tjänarinnor.

AB: Herrens tjänarinnor består bland annat av synnerligen noggrant efterbildade strama hårknutar, händer i arbete och i vila, ömt hållande vad som skulle kunna vara en psalmbok. I en annan av dina tidigare serier, Arvtagen, ingår en rad plasthinkar i vilka du ytterst omsorgsfullt har broderat in ord som ”möda”, ”utstå” och ”härda”. Temat med plikten och arbetet gestaltar du med en enorm möda och detaljomsorg. Hur ser du själv på relationen mellan den tematiken och ditt eget sätt att arbeta?

ALA: Om jag ska gestalta något som arbetsamhet, duktighet, händighet eller flinkhet känner jag att jag behöver brodera, virka, sticka och på andra sätt arbeta in detta i verket för att det ska bli sant. Samtidigt försöker jag kanske fortfarande någonstans bevisa att jag är en duktig flicka… Känslan sitter djupt från de noggranna tanternas ögon att man skulle sköta sig och vara duktig. Jag har försökt använda mig av den känslan för att kunna vara ärlig i det jag gör. Men kanske också för att jag är arg över att känslan fortfarande sitter så djupt…

AB: I den nu aktuella utställningen, asp, sår, offer, har du ytterligare fördjupat den kristna problematiken. Här är det inte i första hand bönhustanter och andra troende människor eller ens religiösa attribut av olika slag som gestaltas. Snarare tycks det handla om offret och heligheten i sig. Det är som att abstraktionsgraden har höjts. Håller du med om det?

ALA: Indirekt handlar det ändå om bönhustanterna och deras offer till sin frälsare och deras tro på att han offrat sig för dem. Men jag har tagit det ett steg längre utifrån frågor om just offret och det heliga. Vad är man beredd att offra? För vad och för vem? Vad är heligt?

AB: Ja, vad är då helighet för dig?

ALA: Helighet handlar för mig om att balansera på en knivsegg. Det är en fråga om liv och död. Bilden av det heliga måste vara personlig men samtidigt fullständigt ärlig och på allvar.

AB: Och frågan som du intresserar dig för här är alltså om offret behövs för att kunna nå det heliga?

ALA: Ja, precis. I min barndom och ungdom mötte jag alla dessa bönhustanter som verkligen offrade tid, engagemang och pengar om sådana funnits till sin Herre. De var alltid strävsamma utan att klaga. Snarare var de tacksamma för att de hade fått möjligheten att tjäna honom. Lönen skulle de få i himlen. Samtidigt bygger ju hela kristenheten på ett offer: Gud har offrat sin son för alla. Överhuvudtaget innehöll Jesu liv så mycket av förnedring, smärta och död. Frågor om vad som krävs av den troende, vilket det ultimata offret är och vad som är det mest förnedrande återkommer sedan inte bara genom hela kristendomens historia utan också i konsthistorien. Jag tänker till exempel på pietàbilder och skulpturer från medeltiden där Jesu moder sitter med sin döde son i famnen. Det finns inget belägg i Bibeln för den händelsen utan den kom till i en tid då det var oerhört vanligt att mista sina barn och man sökte tröst i att det fanns någon som visste hur det var.

AB: Apropå Jesus och Maria, ett av de nya verken heter Anna själv tredje. Det är ett klassiskt motiv i konsthistorien, med Jesu, jungfru Maria och hennes moder Anna. Samtidigt skulle titeln mycket väl kunna anspela på dig själv. Är det något du vill kommentera?

ALA: Jag har alltid tittat på detta klassiska motiv just för att det heter Anna själv tredje. Jag heter Anna efter min mormor likt Jesus mormor och verket är ett självporträtt. Jag har här arbetat med minnen av min mormor och min mamma och vad jag själv bär med mig.

AB: Ett par av de andra verken tycks snarare knyta an till ikontraditionen, låt vara även här – precis som i Anna själv tredje – på ett ickefigurativt sätt, ja, nästan som hos Malevitj. Samtidigt är det som att heligheten i de här verken laddas ytterligare när du lägger till det blodröda garnet, som liksom rinner ut ur de ikoniska bilderna.

ALA: Jo, här har jag arbetat med den yttersta konsekvensen, förnedringen, såren, offret och som mitt i all smuts blir till något vackert.

AB: Det kan sägas utmärka hela den här utställningen, att det är så smutsigt och så vackert på samma gång – lidandet och skönheten, offret och heligheten, Abrahams beredvillighet att offra Isak, Jesus som dog på korset för våra synders skull… Korset, eller åtminstone resterna av det, finns väl också med verket Asp 2?

ALA: Jag har fastnat för legenden om att Kristi kors var gjort av asp och att det är därför löven darrar. Dessutom målar man aldrig ikoner på asp av just den orsaken. Jag är uppvuxen bland aspar i Färila och har använt mig av en enorm asp som jag låtit fälla och sedan delat, borrat ur och broderat den blodröda tråden igenom. Skräpet, kvistarna som inte ens duger till ved, har jag samlat i en hög som det mest värdelösa av allt värdelöst. Men också det är en bild av det heliga.

Intervjun gjordes via mejl den 2–6 februari 2015 inför Anna Lindkvist Adolfssons utställning asp, sår, offer i Lunds domkyrka. Anders Burman är docent i idéhistoria vid Södertörns högskola och forskare vid Uppsala universitet.